Erik Lindegren was a contemporary of Gunnar Ekelöf. They both translated Auden, but Lindegren reacted to Ekelöf’s translation of Auden’s Musée des Beaux Arts. Not to the translation as such, but to what he saw as Auden’s lack of engagement. What follows is my translation of Lindegren’s counter blast. I have to say I love the defence of the glorious attempt. Lindegren here offers a giant FU to armchair assessments.
Ikaros
Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.
Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.
Sedan vidtog vindarnas labyrint, med dess blinda tjurar,
ljusrop och branter,
med dess hisnande andedräkt, som han länge
och mödosamt lärde sig parera,
tills den återigen steg, hans blick och hans flykt.
Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm…
stiger mot en allt klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
Uppåt mot sitt eget frusande blod och själarnas flyende vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss,
en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan::
Verklighet störtad
utan verklighet född!
Icarus
Away fades his memories from the labyrinth.
the only memory: how the cries and the confusion rose
Until finally they flung themselves up from the earth.
And how all the chasms that always pleaded
for their bridges in his chest
slowly closed, like eyelids
how birds swept past, like shuttles or arrows,
and finally the last lark, touching his hand,
plunging as song.
Then the labyrinth of winds, with its blind bulls,
flashing lights and precipices,
with its giddy breath, that he over time
and carefully learnt to parry
until again it rose, his vision and his sight.
Now he rises alone, in a sky without clouds,
free as a bird in a space among the jets’ screams….
Rises towards an ever brighter sun,
that gets cooler, colder,
Up towards his own freezing blood and the fleeing waterfall of the souls,
one constrained in a whistling lift,
an air bubble’s path through the sea towards the looming surface:
the foetal membrane bursting, transparently close.
the swirl of signs, borne by the spring flood, raging azure,
tumbling walls, and the uncontrollable cry from the other side::
Reality brought down
from no reality born!
